Den Öppna Dörren

Veckans ideologiska fundering, v.13, 2012

MEDVANDRARSKAP 2

Vi har haft en jättefin ung man, ”M-a”, som guide under våra första dagar i Etiopien, en av dem som jobbar på ”Hope for Children in Ethiopia”(HCE). Han mötte oss redan på flygplatsen och har varit med oss vid alla turer och besök vi gjort i Addis Abeba, huvudstaden, de första dagarna. Nu ska vi åka 50 mil söderut med minibuss. Vi får veta att M-a måste sköta viktiga uppgifter i Addis och att vi som guide nu i stället ska få med oss en annan av HCE:s medarbetare, ”M-b”. När vi först ser M-b på HCE:s huvudkontor står han väldigt stram, stilla och tyst, och ser allvarlig ut. Han visar sig dock vara en mycket trevlig ung man, som är kunnig och villig att berätta och hjälpa till och lätt att prata med. Han är på halvtid lärare vid ett universitet och studerar på halvtid vid samma universitet – engelsk kommunikation bl.a. Han blir verkligen VÅR MEDVANDRARE på vår 6 dagars resa 50 mil t.o.r. Addis –Chencha – Addis.

Jag tror det är vid den första hotellövernattningens kvällsmåltid som vår reseledare ber honom berätta sin ”historia” för oss. Han börjar med att säga: ”It´s very complicated.”

Han växte upp – i Addis Abeba, tror jag - utan att känna till sina egna föräldrar. Mamman var mycket ung, pappan ”försvann”, och M-b lämnades till en släkting som skulle ta hand om honom. Men den mannen behandlade honom illa, jämfört med sina egna barn. Mannen slog honom. Han fick jobba åt mannen men ibland vara hungrig. När M-b närmar sig tonåren (– han vet inte säkert när han är född och hur gammal han är, men han tror att han nu är ca 27-) står han inte ut längre. Han flyr ”hemifrån” och söker sig till de barn som bor på gatan i Addis.

Det livet är också hårt. Nya barn mobbas av de redan etablerade gängen. Det är svårt att hitta mat, de etablerade hinner före. Flera ”nya” på gatan, i olika åldrar, slår sig så småningom ihop och bildar en ny grupp. De i sin tur mobbar andra nykomlingar, för att klara sin egen situation.

Det är till just M-b:s grupp på gatan som de ungdomar som startade HCE först kommer!

Så småningom får HCE-ungdomarna med sig pojkarna till en lokal. Men grabbarna känner sig inte hemma där, utan smiter i början ut och sover på gatan i alla fall.  …

I det här läget av sin berättelse får M-b svårt att tala. Alla de svåra minnena från bardomen kommer över honom starkt, det stockar sig för honom. ”Allting var så svårt!” M-b börjar gråta. Jag råkar sitta närmast intill honom. Jag är bara tvungen att få lägga min arm om hans axlar.  …

”That was chapter one. Let´s take chapter two another night” säger vår reseledare.

En av de första barnen som räddades från gatan är med oss. HCE har följt honom hela vägen, de har varit MEDVANDRARE. De har gett honom möjlighet till gratis skolgång och utbildning, ända upp till universitetsnivå. Nu är han själv en av de aktiva i HCE. Han jobbar och studerar på universitet på annan ort. Men just nu har de skollov. Då åker han till Addis och jobbar som frivillig på HCE. Och en av hans uppgifter under lovet blir att vara den besökande svenska gruppens guide.

Vilken gåva att få vara med och träffa denne underbare unge man! Tack, Gud, för HCE och för M-b!

”Att kämpa och åter kämpa är inte hopplöst. Det hopplösa är att ge upp kampen” (Stig M Dominique)

HCE-ungdomarna kunde gett upp kampen för de första barnen de försökte rädda från gatan när dessa  smet ut och sov på gatan igen. De gav inte upp, de fortsatte att följa var och en av dem så långt det var möjligt!

Karin Strand

Veckans ideologiska fundering, v. 12, 2012

MEDVANDRARSKAP 1.

En grupp på ca 10 ungdomar i Mekane Yesuskyrkan på Entottoberget i Addis Abeba i Etiopien upplever i slutet av 90-talet att de vill göra något för att hjälpa alla barn de ser bo och sova på gatorna i närheten av kyrkan. De vill arbeta uppsökande bland stadens gatufolk och försöka bereda en väg bort från gatan. De har en skissartad vision om att steg för steg ta barnen från gatan och ge dem en framtid. ”Grabben som kvartade under lastbilen skulle utbilda sig till bilmekaniker och sedan kunna betala hyran för en egen lägenhet. Den lille pojken som jagat land och rike runt för att leta rätt på sin försvunna pappa – men hamnat bland soporna i Addis Abeba – skulle en dag få möjlighet att utbilda sig till det finaste yrke han visste: tandläkare. Den tolvåriga flicka som flytt från sin despotiske ”arbetsgivare”, som tvingat henne att bära 40 kilo tunga risknippen sex dagar i veckan, skulle utbilda sig till hårfrisörska och få anställning i en av de finaste salongerna”.

Ungdomarna hoppas kunna göra sina insatser som en del av kyrkans verksamhet, eller åtminstone med stöd av kyrkan. De går till kyrkan ledning med sin vision.

Men de får inte stöd från kyrkan för sina idéer. De möts i stället av förmaningar. Att de är för unga och oerfarna för en uppgift och utmaning som denna och att de i stället borde ägna sig åt studier  och fokusera på sin framtid. Framför allt – det är för farligt för ungdomarna att vistas bland människorna på gatan.

Men ungdomarna släpper inte sin vision. De börjar själva sitt arbete i hemlighet. De går ut på nätterna och sover bland barnen för att lära känna dem och deras situation.

Detta kallar jag MEDVANDRARSKAP!

Under min två veckors resa i Etiopien har jag sett både de barn som fortfarande lever på gatan och många som kommit vidare i livet genom arbetet i den organisation som växte fram ur dessa ungdomars vision: ”Hope for Children in Ethiopia”.

(Fortsättning följer.

Citaten i texten är hämtade från boken ANDRA CHANSEN av Berthil Åkerlund, utgiven av Läkarmissonen, som är en av flera organisationer som stöder ”Hope for Children..”s arbete)

Karin Strand